Fåglarnas årliga förflyttningar till sydliga breddgrader om hösten, deras punktliga återkomst om våren och deras förmåga att finna fram har i alla tider fascinerat människan. Nyfikenheten att ta reda på var våra fåglar uppehöll sig under vinterhalvåret var drivkraften när dansken Hans Christian Mortensen redan 1899 försåg några starar med metallringar. Den moderna ringmärkningen var född!

Under början av 1900-talet utvecklades ringmärkningen som vetenskaplig metod i England, och 1911 startade den organiserade märkningen av vilda fåglar i Sverige. Under de första åren var det framför allt boungar som försågs med ringar. Efter hand utvecklades många metoder att även fånga och ringmärka vuxna fåglar. I dag används ofta så kallade slöjnät vid fångst av flygga fåglar.

Ringmärkningen i Sverige styrs av Ringmärkningscentralen på Riksmuseet i Stockholm. Årligen ringmärks drygt 300 000 fåglar i Sverige, varav närmare 60 000 är ungar. Totalt har över 10 miljoner vilda fåglar försetts med ring sedan starten för snart 100 år sedan.

Fåglar som fångas in förses med en aluminium- eller stålring. Ringen har ett unikt nummer och adressen till Ringmärkningscentralen, dit återfynd skall rapporteras. I samband med fångsten art-, ålders- och könsbestäms fågeln. Även vissa mått, som t.ex. vinglängd, noteras tillsammans med fågelns vikt och ”fettstatus”, dvs. kondition. Inom ramen för specialprojekt kan t.ex. prover för DNA-analys samlas in, liksom fästingar och fjäderparasiter.

Det ursprungliga syftet var att genom återfynd av ringmärkta fåglar få en uppfattning om fåglarnas flyttning – övervintringsplatser, flyttningsvägar, tidtabell, överlevnad, dödsorsaker och mycket mera. Men genom att standardiserade fångstmetoder numera kan ringmärkningssiffrorna, från bl.a. Falsterbo Fågelstation, användas i miljöövervakningens tjänst för att följa olika arters beståndsutveckling.

Vid Falsterbo Fågelstation guidas årligen tusentals personer. Demonstration av ringmärkning är en viktig och uppskattad ingrediens i denna publika verksamhet.